Skulle skriva ett inlägg om dagis ångesten jag har, men efter en vagnrunda ute kom jag på att det inte är frågan om någon dagis ångest. Det är frågan om rädslan att inte vara den perfekta mamman. Ni ser, jag hade en bra plan om hur jag skulle spendera min mammaledighet, denna planen innehöll mycket lek och skratt, sovmorgon och eftermiddags latte på stan, inreding, shopping och mamma-barn grupper såklart. Såna vanliga saker jag hade för mig att alla mammor gjorde. Men nu när det är knappa två veckor kvar av min mammaledighet tittar jag på den överliggande listan och konstaterar att jag inte precis har hunnit följa den. Lilla A är nog en liten busunge, så det finns mycket skratt och lek hos oss, från hans sida, jag som mamma följer efter honom och försöker vaka över att han inte stöter sig. Eftermiddags latte och mamma-barn grupper har jag definitivt inte hunnit med och fastän jag skulle ha hittat en liten stund för att återuppliva mitt sosiala liv, så finns det ju ingen möjlighet till något sånt här på landet. Så min mammaledighet har gått åt till skolarbeten, massor med renoveringar och ett stort försök att vara världens bästa mamma med hembakat bröd och bulla för gästerna. Det senaste har jag lyckats med i och med att vi bor så hiskligt långt borta från sivilisationen att inga gäster hittar sig hit.
Men fastän min mammaledighet inte har gått enligt planerna, är det inte orsaken till min oro. Min oro handlar om dagiset, för dagistet lilla A börjar på är inte det dagiset jag valde ut, den är inte den lilla hemtrevliga svenskspråkiga "jag vill min gosse det bästa"-dagiset nere i stan, nej. Det är ett kommunalt finskspråkigt megastort dagis som dessutom såklart befinner sig helt supernärä. Vi var i onsdags på besök till detta megastora superdagiset. Alla säger att det är den perfekta platsen för lilla A och dagiset var jätte bra, det kan jag inte säga emot, de typ uppfostrar halva stadens barn där. Och fast dagiset är megastort så har de delat upp hela byggnaden i mindre delar så att barnen är ändå i små grupper. Lilla A kommer att börja i en grupp på 9 stycken 1-2 åringar och dessutom får han en egen dagistant som kommer att ta hand om honom. De kommer att göra massor med utflykt, leka dagligen både ute och inne, pyssla, rita, gymnastisera, lära sig känna olika grönsaker och bada bastu och simma minst en gång i veckan.
Stackars lilla jag som trodde att dagis betyder att barnen leker tillsammans, äter och sover en tupplur. Men nej, definitivt inte, dagistanterna idag uppfostrar barnen, lär dem äta själv, gå på pottan och klä på sig. Om två månader måste vi gå till dagiset för att diskutera om lilla A:s uppfostran, vilket är kul i och med att vi inte ens diskuterat ämnet hemma hos oss ännu. Ingen oro fast du inte hinner själv visa ditt barn hur en morot ser ut, han kommer att lära sig det i dagis, för att inte sen tala om bastubad och simmning. Här kan ni se min oro, min oro är känslan av att jag inte är viktig längre. Det finns folk som vill att dagiset sköter en del av uppfostrandet, men själv skulle jag gärna varit med om lilla A:s första bastubad.
